Alla inlägg den 16 juni 2008

Av Frida - 16 juni 2008 21:23

I lördags var Erik och jag på besök i Stockholm. Efter ett kort besök på Vasamuseet, steg vi in på Livrustkammaren. Vilka fantastiskt vackra kreationer de skapade förr i världen! Vi började med att titta nere i källaren, på vagnar, selar, sadlar och träns och även ryttattiraljer. Eftersom de gamla skapelserna är känsliga för ljus, valde vi att inte fotografera något inne i museet, även om jag osäker på huruvida det var tillåtet eller ej. Andra besökare fotograferade där nere, men nåväl, de flesta hästobjekten finns att beskåda via en länk på Skokloster Slotts hemsida.Vagnarna var stora och magnifika, och vägde många kilon, minst ett ton och uppåt läste vi på många informationsskyltar. Tränsen var faschinerande att se, de flesta var utrustade med kraftfulla stångbett, det mesta var ingenting som jag skulle vilja sätta i en hästmun idag, men vackra att beskåda. Vissa mundelar hade ganska vassa rullor som skulle vila på lanerna, och det såg verkligen inte hästvänligt ut! Det finns idag viss kännedom om att man satte lite för stor tilltro till bettets funktionalitet förr i tiden. Nu för tiden är förvisso uppfinningsrikedomen stor när det gäller att konstruera det ena magiska bettet efter det andra, som sägs göra underverk, fastän det mesta egentligen handlar om att lära sig rida ordentligt.


På tal om att rida ordentligt, så har jag funderat en del på det här med eftergift. Inom AR är det ganska vanligt på somliga håll, att utrusta hästen med stång och kapson, bland det första man gör. Kapson i all ära, vissa hästar trivs bra på det, om ryttaren lär sig hantera kapsonen. Stången däremot, håller jag inte riktigt med om att den får hästen att ge efter i nacken. Till synes skull kan den verka ha den effekten, men om vi talar om verklig eftergift, då hästen överlämnar sig i våra händer, så har inte stången särskilt mycket där att göra.Med verklig eftergift, ger hästen efter psykiskt. Den sänker sitt huvud, blir lugn och låter sig föras av oss. Eftergiften är nog den viktigaste biten när det gäller hästhantering, den har man nytta av i alla situationer. Om man får hästen att ge efter mentalt, kan man därifrån sedan börja jobba med den. Stången får hästen att sänka huvudet mekaniskt, men det innebär inte nödvändigtvis att hästens psyke verkligen är eftergivet. En häst som inte är eftergiven i huvudet, är spänd i kroppen och har ofta huvudet högrest för att kunna upptäcka och reagera på eventuella faror. Det är svårt att arbeta med en häst som går i beredskapsläge.


Vi beskådade också Streiff, Gustav II häst, som han red i slaget vid Lützen. Det vi lade märke till, när vi tittade på Streiff, var att han såg lite konstig ut. Vi avfärdade det med att de nog inte var så duktiga på att stoppa upp djur förr i tiden. Jag läste senare på Wikipedia.org följande: "När man skulle stoppa upp hästen gjorde man först träkroppen, men den visade sig vara för liten, så man var tvungen att skära bort mycket hud för att trä på skinnet på träet. Därför ser Streiff idag mycket oproportionerlig och liten ut, inte som den stora häst han en gång var." Det finns alltså en förklaring till att Streiff ser lite underlig ut, det är verkligen synd att han inte återges fysiskt korrekt.


All denna vackra utrustning, Streiff, och tillbakablick på när hästen användes i krig, väckte den historiska längtan i mig. Jag drog mig till minnes att Bent, vid något tillfälle, berättade att de hästar vi hade i Norden inte var Spanska hästar utan om jag minns rätt kom de mer från Tyskland och kringliggande länder, mer sydöst alltså. Erik och jag har pratat om det, och när vi någon gång i framtiden ska låta betäcka Perla, så får det nog bli med någon spansk hingst, P.R.E, Lusitano eller Andalusier. De Nordsvenska Brukshingstarna är i dagens läge för utpräglade dragdjur än vad jag önskar, dessutom har rasföreningen uttryckt att de just vill ha draghästar och det är ju raka motsatsen till vad vi vill avla fram. Om vi ändå ska ha en häst till oss själva, så kvittar det vad det är för ras på avkomman. Visst kan man tycka att Perla inte är det optimala stoet att avla på exteriörmässigt sett, om man vill ha en bra ridhäst, men hon är det sto vi har, och vi kommer försöka hitta en så bra hingst som möjligt, för att väga upp hennes svagheter, då den dagen är kommen. Vill man ha bra avelsmaterial, så får man nog allt vackert slanta upp några hundratusen för ett sto värdigt en riktigt bra hingst. De bästa stona är inte ens till salu, liksom hingstarna.

Kanske blir det inte en spansk hingst ens vi väljer ut, men det ska vara en häst med bra ridegenskaper, bra lynne och bra exteriör och rörelser. Nåväl, än är den dagen inte kommen, och mycket vatten kommer att ha runnit under broarna tills dess.


Vad är en optimal ridhäst? Om man vill ha så bra hästmaterial som möjligt, för att utöva stridskonst, ska man då leta efter något särskilt? Nog borde det väl vara så, jag kan inte tänka mig annat än att de bedrev avel förr i tiden. Om man blickar tillbaka på 1600-talet, hur såg hästaveln ut då för de hästar som man använde här? Använde vi alls inhemska hästar som närstridsdugliga hästar, eller importerades de alla? Avlade man något själv här i Sverige, på de hästar som importerades? Var blev hästarna av när kanoner och skjutvapen kom?


Ska vi använda oss av importerat material om vi vill ha ridhästar? Är vi så illa tvunga? Hur såg hästmaterialet ut här i Sverige på 1600-talet? Dög det inte alls till att utbilda?


Jag tog förresten en titt på Sabine Kellingers hemsida. Hon har en hel del vackra bilder i sitt fotoalbum. Kika in där om ni har tid!

Presentation


Välkommen till min blogg, som tillhör min hemsida www.akademiskridkonst.se. Här skriver jag mest om Akademisk Ridkonst och hästträning.

Fråga mig

12 besvarade frågor

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2008 >>>

Länkar

RSS


Skapa flashcards