Inlägg publicerade under kategorin Hästar

Av Frida - 15 augusti 2014 15:35

Jag har ännu inte riktigt vant mig vid att Gloria är borta, men eftersom hon är det så ser nu träningsordningen annorlunda ut här hemma. Jag börjar med att träna den häst som tar minst/ger mest energi, och då blir det Distinguido. Nu känns han väldigt avslappnad när jag kommer för att hämta honom i hagen, och Gibson och Umerio vet att de måste stanna kvar i hagen. Disto gnäggar heller inte efter dem, även fast de ropar på honom ibland.


Från att vara ängslig och nervös blir Disto hyfsat lugn och bekväm på några få träningspass. Låter jag honom vara i hagen utan att göra något med honom på en tid, backar han tillbaka mentalt till sitt ursprungsläge. Jag får känslan av att alla hästar mentalt förändras av träningen, och utan träning försvinner förändringen.


Nu får Disto ha kedjekapson på sig när jag tränar med honom, eftersom han de senaste passen inte verkat nämvärt nervös och behövt gäspa. När han blir spänd när jag tar ut honom, så måste den spänningen släppa, men bygger han inte upp någon spänning så finns det ingen spänning att släppa på. Så, han får ha kapson på sig nu.


Jag tränade lite lätt på att flytta honom utåt i volten, att vända in genom volten och att gå några steg i öppnaliknande rörelse längs spåret och på ridbanan. Detta är inget som Disto hetsar upp sig för så mycket, men lite obehaglig tycker han fortfarande att sticken är, så vi får jobba mer med den och se till att han slappnar av för den.

Jag provade att flytta in hans rumpa i sluta i vänster varv. Först blev han så klart förskräckt av att sticken rörde honom där, det var väldigt otäckt! Efter beröm och någon godisbit, lite framåt och upprepningar, så blev det markant mindre otäckt för varje gång. Jag nöjde mig med några få upprepningar, sedan skickade jag honom längs volten i skritt och trav istället.

Skritt och trav går fint, han är snarare lite loj i traven än överenergisk. Det gör mig inget, vi kan lägga på energi senare, just nu vill jag att han går så avslappnat och långsamt som möjligt, ha tanken att kunna bryta av när som helst. I skritten tränade jag på att få Disto att stanna och hålla sig kvar på spåret. Han stannar rätt okej, men han vänder sig in mot mig genom att kasta ut rumpan och svänga in med framdelen. För att motverka detta pekar jag med sticken mot hans huvud/hals och ber honom flytta ut på spåret, detta tar Disto nästan lite som framåtdrivande, så jag försöker berömma så fort han tänker att flytta sig utåt. Några korrigeringar gick riktigt bra och den sista halten innan jag avslutade blev den bästa hittills. Han flyttade sig in i höger varv bara några hovsbredder, då var jag nöjd.   

      

 


Nästa häst på tur var Perla. Hon och Disto har en energinivå som liknar varandras i varje fall, så jag tänkte att jag fortsätter med Perla.


Fokus med Perla ligger på avslappning. Hon har lätt för att springa fort i trav och galopp, hon vill helst röra sig så fort som möjligt. För min del gäller det att försöka dämpa hennes energinivå, och inte trissa på den mer. Jag får andas och ta det lugnt, sjunka ner i sadeln.

Nu för tiden börjar jag för Perlas del alltid med att skritta olika figurer på ridbanan. Volter, raka spår, serpentinbågar, vänd snett igenom, sidförflyttningar på alla möjliga vis. När jag känner att hon gör detta jämnt och lugnt utan att hasta på, då tar jag upp traven och sedan följer i princip samma procedur i denna. Oftast väljer jag att rida lätt i traven till en början för att motverka att Perla spänner sig i ryggen. När jag känner att hon slappnar av och svingar mer i ryggen, då tillåter jag mig att sätta mig ner. När så även traven flyter på utan hastighetsökningar eller spänning, så ber jag om galopp. Idag tog jag höger galopp före vänster, höger som är svårare och som hon lättare tappar. Perla kändes lite trött idag, som om hon inte riktigt hade energi till galoppen så den blev lite mattare än tidigare dagar. Vänster galopp hade hon dock lättare för även om tempot var lite för springigt, annars tappade hon galoppen. Jag försöker ändå bromsa ner tempot, så att hon sätter bakbenen mer inunder sig och inte så mycket bakom för att skjuta på.

 

När galoppen var avklarad var nog Perla inställd på att träningen var slut, men härefter gick jag över till att samla skritten på volt och raka spår. Jag bryr mig inte så mycket om att takten blir lite låg, utan jag koncentrerar mig på att hon blir mer på stället och hon får ta kortare steg, bara hon inte börjar bredda eller gå på linje bak. Så länge jag känner att hon går lugnt och sansat framåt med sina bakben och minskar på hastigheten framåt, så tycker jag det är bra. Det gick fint idag.    Det ser säkert inget häftigt ut, men det känns lugnt och fint och det prioriterar jag.

Samling i trav gick ändå över förväntan, det var inte alls det snabba, överilade tempo hon gärna lagt sig till med förr, då hon också breddat bak och liksom skjutit rygg. Helt okej, riktigt bra skulle jag säga, hon kändes mjuk och fin. Jag försöker låta bli att smacka hela tiden, utan vara mer tyst och använda skänklarna istället. Det låter så väldigt fult när man smackar på hästen hela tiden och jag har en ful ovana att gärna lägga mig till med det. Jag försöker lägga band på mig och känna hästen med skänklarna istället. 

När jag bad Perla om samling i trav växlade jag mellan att rida henne framåt efter samlingen, eller bryta av ner till skritt och skritta på lång tygel. Jag vill få henne att inte kunna räkna ut vad hon ska göra, inte vare sig lägga sig på i handen och vilja framåt, eller alltid bli långsam och seg i takten. Jag försöker göra så mjuka övergångar och minska/öka hastigheten bara marginellt, liksom smyga in i nästa tempo.

 

Jag måste säga att det kändes väldigt trevlig idag och jag är nöjd med bettet jag rider Perla på. Hon skummade lite kring munnen idag, bara så hon hade ett lätt drag av saliv och det ska ju då tyda på att hästen rör tungan och inte är stum och stel i munnen, men att den också kan svälja eftersom den inte dregglar saliv.

   


När jag släppte ut Perla i hagen tog jag ut Titan därifrån. Under Perlas träningspass sprang Titan runt i hagen och skrek efter henne, det har blivit jobbigare när inte Gloria längre finns i hagen, så Titan blir verkligen orolig när han inte ser Perla. Nu när Titan istället försvann ut ur hagen, var det Perlas tur att ropa efter honom. Hästarna, de tycker om varandra.   


Titan såg riktigt sugen ut på att göra något. Han har fått vila sig i form i hagen eftersom jag inte tycker han har känts riktigt hundra bra i hovarna. Skorna funkade inte helt bra på honom så han får vara barfota nu. Vi har köpt en uppsättning nya boots, Cavallo Trek tror jag de heter, plus sulor i typ Tempurmadrass-material fast oändligt mycket fastare. Dessa boots med sulor kommer han få ha på sig åtminstone fram nu framöver.


De envisa styngflugorna sprayar massor med ägg på hästarna, usch! Jag ägnade en lång stund åt att först borsta Titan ordentligt och sedan skrapa bort äggen på Titan, och under tiden stod han verkligen och njöt av behandlingen. När allt var klart fick han bootsen på sig, de passade ganska så precis, men de gick i alla fall på.


Eftersom Titan känts knackig och dessutom lagt på sig en del vikt så tog jag tillfället i akt och tränade honom från marken. Han fick därför ha den portugisiska unghäststången på sig idag, och inget mer. Jag tänkte att det är ett bra test och det blir mindre meck med färre tyglar.


Jag tänkte att Titan nog kanske kunde vara på humör att göra lite av varje idag, så jag kastade ut den gröna bollen på ridbanan för hans skull. Han fick gå fram och nosa på den och därefter sparka och putta på den. Han är lite feg (och egensinnig) av sig, så han behöver göra sådana här saker för att bli lite mer självsäker och även öva på lydnaden, så han gör saker fastän han inte riktigt är helförtjust i det.

Titan var så duktig så med bollen och han puttade omkring den på ridbanan och hade verkligen blicken intresserat fäst på den. Det är alltid bra med positiv förstärkning för att få hästen mer intresserad av det egentligen läskiga eller ointressanta föremålet. 

När Titan sparkade eller puttade iväg bollen med mulen så sade jag "braaa!" och klappade förtjust lite grand i händerna och klappade på honom, så att han förstod när jag blev riktigt glad och han var duktig. Det var på detta sätt lätt att övertyga honom att vilja mer, men för att inte tråka ut honom gick jag tillbaka med bollen efter några minuters samvaro med den.

Den här blicken mötte mig när jag gick tillbaka till Titan:

 


Titan kändes väldigt taggad till att göra saker, men för att inte förstöra hans goda vilja gjorde vi ganska enkla saker idag. Han trodde/gissade på att han skulle göra spansk skritt, så då lät jag honom göra det. Han gjorde då flera steg och detta berömde jag mycket förstås. Denna spanska skritt har annars varit svår att få honom att förstå, han stänger så lätt av när det blir för mycket tryck, mentalt eller fysiskt på honom. För att lära honom lyfta benen har jag petat med spöet på dem och det går till en viss gräns, sedan stänger han liksom av och går in i sig själv, så jag har fått ta denna spanska skritt successivt och bett om mindre än vad jag kanske varit sugen på. Inte vet jag heller, kanhända tycker han också att den ändå är ganska fysiskt jobbig? Han lyfter ganska ofta bakbenen i bra takt med frambenen, men inte alltid förstås. Huvudsyftet med den övningen är att Titan ska ha fler saker han kan "briljera" med, göra något som han klarar av och får beröm för, så han måste inte göra så många steg.

Efter några minuters träning och beröm så fick Titan gå framåt i vanlig skritt. Jag försökte växla position från insida till utsida i trav allra mest faktiskt. Det är svårt att se när han är så stor och bred, men jag tror han fick till några diagonalslutor och även vändningar i trav, det kändes hyfsat okej. Även lite samling i skritt och trav där jag aktade mig för att vara på honom för mycket med spöet, utan bara uppmuntra honom. Vi travade även lite längs långsidan och samlade traven där, det gick helt okej, jag var mycket nöjd med hans insats och inställning till dagens träning.


Det blev inte ett jättelångt pass med Titan, men Bent har sagt det till mig, och det vet jag med mig, att jag måste hålla passen korta med Titan för att han ska orka och inte tappa intresset. Idag kändes det som att han fortfarande var sugen på mer när vi slutade, så det var en bra dag tycker jag.   


#ridkonst

ANNONS
Av Frida - 12 augusti 2014 17:12

De här första dagarna den här veckan har känts konstiga och jag har nog gått runt lite som i ett töcken stundvis. Det är svårt att ta in att Gloria är såld, och jag har flera gånger försagt mig och pratat om "Titan, Perla och Gloria" när jag pratat om hästarna. De som är mest obekymrade här är nog just Titan och Perla, de är nog kanske till och med lite nöjda med att inte längre ha Gloria med i flocken.    Hur det än är, så verkar det vara en ganska stor skillnad på utpräglade kallblodiga och varmblodiga hästar. Gloria är onekligen ett halvblod i litet format, medan Titan och Perla är kallbod ut i hovspetsarna. Gloria är nätt och ädel och beter sig också sådant, hon är försiktig och snäll, medan Titan och Perla är mer burdusa i sättet.


Nåväl, livet går vidare, men jag saknar så klart vår lilla häst.    Ändå måste jag säga att jag är glad att kunna säga att jag saknar henne, för det innebär att vi har hållt av henne och så tycker jag varje häst förtjänar att ha det. Man älskar dem för deras personlighet, inte för vad de presterar.


Den här veckan har jag några elever här som stannar under några dagar. Idag blev det två lektionspass var för dem och sista under sista passet passerade en riktig regnskur (även åska) över oss, men, men lite regn är bättre än fullt med bitande insekter åtminstone. Det är så det är, har man en ridbana är vädret ibland lite nyckfullt och man får ta det som det är.


Nu när Gloria inte finns kvar här så blir jag ju lämnad åt att träna med resten av hästarna. Titan har jag ju halvt om halvt bestämt mig för att sänka kraven på. Det låter lite fånigt att skriva det, "att sänka kraven", men jag är glad om han naturligtvis fortsätter utvecklas men jag vill inte att han ska bära mina ambitioner helt på sina axlar, så att säga.   Gloria har sedan hon kom hit varit min tilltänkta "förstahäst" så nu får någon av de andra axla den rollen istället. Perla har alltid varit Eriks häst, även fastän jag har ridit henne stundvis, så var det till Erik vi köpte Perla och det var också han som fastnade för henne när vi var och tittade på henne första gången. Därefter återstår det nu inte så många andra hästar än Distinguido att träna, eftersom Gibson bara är två år i år, så idag var Disto den första hästen jag hämtade i hagen för att träna med.


Disto är en väldigt vänlig häst, det kan inte sägas tillräckligt många gånger. Om man står i hagen bland hästarna och de blir rädda för något, så har Disto åtminstone hitintills inte visat några tendenser att springa över människan. Om man själv står i vägen, så vänder han direkt på en femöring och tar en annan riktning att springa, han aktar sig noga för människan. Detta tycker jag är en mycket bra egenskap, man behöver inte ständigt vara på sin vakt när man är nära honom utan han respekterar människan tillräckligt mycket för att inte springa över någon. Det kan ha med hans uppväxt att göra, i princip ohanterad i bergen och bara haft mänsklig kontakt vid utfodring.

Det går bra att gå fram till Disto och ta på honom grimman utan att han skyggar undan, helst bör dock inte Gibson och Umerio stå precis intill för då blir Disto lite nervös. Med lite godis i fickan kan Disto relativt lätt övertygas om att det är värt att få på sig grimman, om han är skeptisk.   

Idag flyttade Gibson och Umerio också vänligt på sig när jag tog ut Disto, det räckte med att säga till dem att flytta på sig, så vek de undan. De båda vill också väldigt gärna komma ut och göra saker, så det blir det att alla hästarna trängs vid grinden samtidigt och då kan det förstås bli lite knepigt att bara få med sig EN av dem ut.


Det jag fokuserar på med Disto nu är att få honom lugn och trygg, att han inte ska vara spänd, nervös och ängslig. Det blir därför mycket tid bara att umgås med honom, klappa och klia på honom, borsta honom och se till att han inte är rädd för redskapen. I nuläget har jag därför bara en grimma på honom och en stick med ett snöre på. Jag har sticken till att stryka Disto över hela kroppen, kunna "dutta" med den på honom och även se till att kunna svinga sticken så att snöret landar på och runt honom. Det fungerar fint stillastående, så nu försöker jag göra samma sak även i skritt och trav. Min tanke är att han inte ska bli rädd för att något glider omkring på honom, eller vidrör honom i rörelse, för om jag ska sitta på honom vill jag kunna röra mig utan att han blir rädd. Han måste kunna vara avspänd även när mindre behagliga saker händer honom. Det fungerar ganska fint i skritt, bättre i vänster varv än höger, men det kommer bli bättre även i höger.

Jag har grimma på honom för jag vill att han ska kunna gäspa och öppna munnen helt då. När han gäspar släpper spänningar, och en kapson måste sitta åt så pass hårt (även om det faktiskt är ganska löst) att hästen inte får fullt utrymme för en gäspning. Grimskaftet hänger slackt hela tiden och han visar inga tendenser till att dra utåt i volten. Sticken använder jag för att be honom runda sig runtomkring mig, eller så stryker jag med den på hans kropp för "desensibilisera" honom. Eftersom Disto är så pass känslig, så vill jag faktiskt göra honom lite mindre känslig, mindre reaktiv. Ordet "lagom" är en väldigt bra definition i många sammanhang, och jag vill att hästen ska vara "lagom" känslig. Att vara känslig ska inte innebära att ligga nära till hands att bli rädd och spänd, och med tanke på hur många av Distos halvsyskon verkar vara i personligheten, så tror jag det kan vara en god idé att träna mycket på att höja hans toleransnivå mot saker som drabbar honom. Om han blir rädd, ska han inte tappa fattningen, utan komma till sans.


Nästa häst jag tog ut var faktiskt Perla ändå. Jag sadlade henne med Barefoot-sadeln och så fick hon ha ett rakt men ändå tvåledat tränsbett. Det är så lite ledat att det endast rör sig några millimeter, men det är ganska bra för att kunna rida tvåhändigt och kunna inverka i en mungipa i taget.

Perla går ganska fint på detta bettet. Jag börjar med att skritta runt henne på ridbanan, i olika figurer. Längs fyrkantspåret, snett igenom, serpentinbågar, volter, sidoförflyttningar osv. Detta mjukar upp henne bra och hon blir mer lös och ledig i sina rörelser och börjar också gäspa efter en liten stund. Perla har, liksom Disto, lätt att dra på sig mentala (och därmed även fysiska) spänningar, så nu lägger jag fokus på att hon verkligen ska kännas avslappnad i allt det hon gör.

På några få gångers träning har Perla blivit bättre på sidförflyttningar. Jag minns nu inte riktigt vilken skänkel hon hade jättesvårt för att flytta undan förut, men nu är det åtskilligt bättre. Jag tror det kan vara vänster skänkel som hon har svårt att flytta undan, men skillnaden har minskat markant på några ridpass. Perla har också extremt lätt för att överböja sig i höger varv, hon förböjer sig i halsen just vid bogen, så hon skjuter ut vänster bog. För att minska detta tar jag nästan inget i höger tygel när jag rider volt åt höger, jag förhåller istället på vänster tygel och försöker att göra henne lite rakare. Tanken är ju att hon ska ha en jämn böjning i ryggraden som motsvarar voltens storlek, men hon viker sig alltså väldigt gärna i halsen och detta försöker jag nu råda bot på genom att vara noga med att be om mindre böjning i höger varv.

I vänster varv släpper jag helt på höger (ytter) tygel och ber med små korta förhållningar och lösgöring av munnen att hon ska böja sig åt vänster och samtidigt sträcka ut halsen ordentligt och böja sig kring min inner sits och skänkel. Det blir så sakteliga bättre, men det tar förstås tid. Ju mer Perla bara lallar omkring i hagen, ju sämre blir hon i sin kropp, hon behöver ridningen för att bli bättre i sin kropp.

När skritten kändes fin tog jag upp henne i trav på rakt spår längs en långsida. Jag börjar på Perla med att rida lätt i trav, för att underlätta för henne att komma upp med ryggen och sträcka sig framåt/nedåt. När jag sedan känner att hon slappnar av och låter mig sitta med i hennes rörelser, sätter jag mig ner. Det blir inte bekvämt för någon av oss om hon är spänd och jag försöker sitta ner på henne i trav, så jag låter henne trava på, frusta och hosta av sig innan jag som sagt sitter ner.

Det kändes rätt fint och avslappnat i traven, Perla vill gärna springa fortare, men då förhåller jag direkt och ber henne hålla avslappnat, fritt tempo. Jag länger ut tygeln så mycket jag kan, utan att hon springer på framåt. Utsläppt tygel ska inte innebära att hästen springer ifrån en, men om den gör det, får man ta upp tygeln och be hästen lugna sig igen och därefter erbjuda den längre tygeln.

Sidförflyttningarna fungerade fint i traven också, jag är lika noga med att inte överböja henne åt höger som i skritten.

När traven kändes lugn och fin, bad jag henne om galopp i vänster volt. I och med att hon faktiskt känns lite rakare och stabilare i vänster varv, så är nu denna galoppen den bättre av de två. För några år sedan kunde hon hopplöst inte galoppera i vänster galopp, det blev höger hur jag än gjorde. Under en veckas träning hos Christofer lyckades jag verkligen få till vänster galopp och han betonade vikten av att hästen måste ta fram vänster höft. När jag väl lyckades få det på plats, så var det därefter inga problem med att skilja på galopperna. Tidigare tog Perla höger galopp när jag lade till galoppskänkel, det var som att hon inte förstod att det var någon skillnad på galopperna, att hon skulle galoppera annorlunda beroende på hur jag höll mina ben. Idag sitter i alla fall båda galopperna på henne.   

Efter att hon galopperat några varv i vänster galopp bröt jag av och var mycket noga med att berömma övergången till trav särdeles mycket. Perla tycker det är roligt att galoppera, även fastän hon inte är särskilt bra på det av naturen, så om jag varje gång överröser henne med beröm för hennes galoppfattningar är hon så klart angelägen om att ta galopp om och om igen. Nu berömmer jag så klart galoppfattningen, men jag blir inte så överförtjust, utan jag berömmer lugnande när hon tar galopp. När hon sedan bryter av till en förhållandevis lugn trav berömmer jag mycket mer då och talar om för henne hur duktig hon är, så att hon inte förväntar sig att galoppera direkt igen. Detta har faktiskt haft mycket bra effekt, jag märker inte alls av samma turboladdning som hon hade för några månader sedan. Nu är hon mycket lugnare i galoppen och även traven före och efter galoppen.

När vi åter igen travat en del i olika mönster och på olika sätt, så bad jag om höger galopp på volten. Denna galopp är nu svårare, men hon tar den ändå, fast hon vill gärna bryta av. Hon bröt av, men då kunde jag be henne på nytt ta samma galopp utan att det blev rus-tempo. Ett lugnt beröm och sedan fick hon hålla galoppen något varv innan jag bad om trav igen och det var samma sak här; mycket beröm för övergången till trav. Perla taggade på en gång ner, och därefter längde jag ut tyglarna helt och hållet och bad henne behålla det lugna tempot i trav men på helt lång tygel. Detta gjorde hon mycket fint och jag kunde med lätthet sitta med i hennes trav. När jag var belåten så andades jag ut och bad henne om att göra halt utan att ta tyglarna det minsta. Perla stannade med en gång, ganska mjukt, så som jag vill ha det. Hon kändes nöjd med passet. 


#ridkonst

ANNONS
Av Frida - 10 augusti 2014 11:06

Sent inatt kom Erik och jag hem från årets sommarakademi i Danmark. Det har varit några intensiva men intressanta dagar, där bl a Torbjörn Lundström har hållit en föreläsning om hästens mun. Torbjörn bor inte så långt från oss, vi brukar åka till honom för att kolla våra hästar i munnen, det känns bra att ha en så kunnig och insatt person nära. :-)


Den stora skillnaden i år mot tidigare år var att vi hade med oss hästtransporten till Danmark. Gloria har nu nämligen fått ett nytt hem hos Michelle Wolf på Engården i Danmark. Det är inte Michelle som ska ha Gloria, utan en familj med ett par yngre döttrar. Erik och jag tycker ju mycket om Gloria, men hur det än är så blev hon inte fullt så stor som vi trodde att hon skulle bli, hon kommer nog landa på maxad C-ponny ungefär. Höjden är väl inte det största problemet, utan att jag känner att hon är för nätt för mig, så det kändes som om detta beslutet var det bästa för Glorias skull. Det är inte utan att det känns vemodigt förstås, och vi är båda ledsna och nedstämda över det.    Jag tror dock att Gloria kommer få det bättre i Danmark än vad vi kunnat erbjuda henne, men för oss känns det som att ta avsked av en kär vän. Trots allt har vi ägt Gloria sedan hon var 1,5 år gammal så hon har ju tillbringat större delen av sitt liv hos oss.


Hästar är unika personligheter, har man sålt en så kommer den aldrig mera igen. Säljer man en bil, eller någon annan sak så går det ju att köpa en likadan igen om man saknar den, men en individ är en individ. Sorgen och saknaden efter Gloria kommer förstås stanna hos oss länge.   


Det jag ska ta itu med nu är är att uppdatera ridderskapets hemsida. Både väpnarprovet och riddarprovet ändrades förra året, nivån på dem höjdes. I år var första gången de nya eller uppdaterade väpnarna/riddarna togs upp i ridderskapet. Jag tycker att det är bra att ridderskapet utvecklas så att lägstanivån successivt höjs i takt med att ryttarna faktiskt blir duktigare och duktigare. De som har gjort det nya väpnarprovet, eller uppdaterat sitt gamla, är nu fullvärdiga medlemmar i ridderskapet, så listningen på hemsidan kommer se lite annorlunda ut när jag är klar med den.    


#ridkonst

Av Frida - 29 juli 2014 20:15

Vad betyder det egentligen att rida hästen framåt? Betyder det att hästen ska springa på i hundraåttio knyck i alla gångarter? Eller, finns det något annat bakom de orden..?


Jag skulle vilja påstå att det gör det. Hög hastighet må gå an utomhus, men på ridbanan eller i ridhuset fördärvar hög hastighet hästens leder.


Har du någonsin funderat på varför travbanor är doserade i kurvorna? Eller har du kanske inte lagt märke till det? I så fall, titta lite extra nästa gång du ser på trav på TV:n. Anledningen till att kurvorna är doserade på travbanan är för att det ska vara snällare mot hästens leder. Om hästen springer i hög hastighet och ska svänga på plant underlag, gör centrifugalkraften att hästen måste luta sig inåt för att inte välta. Samma sak med ett flygplan som svänger, eller en skottkärra du ska svänga med, en motorcykel osv. Det är därför det är lätt att välta med ett fordon med fyra hjul i hög tyngdpunkt som plötsligt girar hårt åt ett håll i hög hastighet - centrifugalkraften.


När hästen svänger, lutar den sin kropp inåt. Hovarna vill dock fortfarande ligga plant mot marken, så det som påverkas hårdast i hästen är alltså dess leder, det blir en knäck i dem.


Normalt sett har våra ridbanor och ridhus helt plana underlag, det finns ingen dosering i kurvorna. Om vi därför rider hästen i hög hastighet på dessa relativt små ytor, tvingar vi hästens leder att ta stryk. När vi också rider fort framåt, lägger hästen ofta mycket vikt på sina bogar då det är skjutkraften som dominerar, hästen skjuter på bakifrån, trycker på med sina bakben och lägger vikt på sina framben. Med andra ord är det som ett be om kotledsinflammation...


Vill man rida i hög hastighet, bör man göra det ute i skogen med sin häst. Där finns inga tvära kurvor (åtminstone kan man undvika dem), det är ofta mer rakt fram än tvära svängar. Ute i skogen blir påfrestningen på hästens gångjärnsleder åtminstone i den riktning naturen har tänkt det, även om vi människor inte är tänkta att sitta på hästen. Hög hastighet ute ger dock fortfarande inte samling i hästen.


När vi talar om dressyr, ligger betydelsen i att “rida framåt” att rida hästens bakben mot dess tyngdpunkt. När vi gör det, avlastar vi frambenen, och som regel minskar vi skjutkraften (vikten på bogarna) och ökar bärkraften (riktar om energin uppåt). Att rida framåt innebär att hästen ska ha en vilja att gå framåt, men det är inte samma sak som att rida den framåt i hejdlöst tempo, att gasa på.


Jag har under årens lopp provat lite olika tillvägagångssätt med Titan, bl a att rida på snabbt framåt i ridhuset. Det gjorde honom bara piggare för stunden, och jag kan väl nästan ärligt säga att jag snarare gjorde slut på hans energi och så småningom tröttnade han på det. Han lade sig mer på bogarna än innan och jag fick det svårare att samla upp honom.


Det bästa receptet har varit att rida honom modest framåt och därefter minska tempot framåt medan jag har behållit takten eller till och med kunnat öka den. Det innebär alltså att Titan fortsätter att röra sina ben, men jag ber honom om att vara kvar mer på stället, alltså samla honom. Gör jag detta i väl avvägd balans får jag honom att lyfta sina framben lite snabbare än förut, och bakbenen träda lite längre inunder honom, för att så småningom få mer sättning i hans bakdel.


När jag gör detta, är jag noga med att Titan är helt lätt på tygeln, jag är helt lätt på handen. Endast min sits och små, korta förhållningar i tygeln ber honom om att vara kvar på stället. Så snart jag börjar hålla mer i en eller båda tyglarna, faller han ofelbart på bogarna.

Samma sak om jag rider på lite mer framåt, jag måste vara lätt på handen och han lätt i munnen. Så snart jag börjar ge honom stöd i handen, tar han det villigt och hänger sig på. Jag får mer och mer häst i handen. Hade Titan varit en häst som velat undandra sig bettet, hade jag förvisso snart fått mindre i handen, men en häst som undandrar sig bettets inverkan och går bakom hand. Inget av detta vill jag ha!


Lätthet i handen är ett måste om du vill nå högre nivåer i dressyr. Dit kommer du inte genom att först ge hästen ett rejält stöd på handen, utan det är lätthet som gäller hela vägen från början till slut!


Begär du att hästen ska springa fort framåt, uppnår du heller inte samling. Samling är förmågan att sätta bakbenen inunder sig, samtidigt som vikt tas bort från hästens framben. Framåt är inte likalydande med fort!


När jag undervisar i akademisk ridkonst anpassar jag undervisningen efter ekipaget. Först och främst måste hästen vara avslappnad. Är det en häst som stressar på och vill gå fortare, är lösningen ibland att hästen får trava på lite grand och kontrollera att hästen är lyhörd för hjälperna genom att kunna rida olika ridvägar. En lugnare häst, med mindre energi får ofta bara värma upp lite grand genom att röra sig i skritt, och skritta på framåt, möjligen lite mjuk trav också.


Om ryttaren ska lära sig, måste tempot som regel vara mycket lågt. Ryttaren måste kunna använda en hjälp i taget i början och vara säker på att hästen förstår den. I inlärningsskedet blir det därför ofta mycket skritt för att få koll på hur man använder hjälperna. Det får då gå långsamt, vi kan alltid lägga på energi när hästen och ryttaren har förstått. 

När detta väl sitter i skritt, är det som regel inte så svårt att utföra samma sak i trav, vare sig för häst eller ryttare. När övningarna flyter på i skritt och trav, kan man ta dem med sig i galopp.

Beroende på hur lätt hästen har för olika gångarter, och hur pass energisk den är och vill röra sig, tar man till traven och galoppen i olika faser i träningen. Inte alltid är man betjänt av att trava och galoppera varje pass.


Akademisk ridkonst handlar verkligen om att skola hästens bakben, men också att nå till samling med energi. Jag läser nu Alois Podhajskys bok “The Complete Training of Horse and Rider In the Principles of Classical Horsemanship” och i den står det mycket väl och riktigt att utbildningen av hästen till samling och de högre skolorna tar tid - flera år i anspråk. Skynda långsamt, finns det ett uttryck som heter och det stämmer väl in i hästträning. :-)

 

#ridkonst

Av Frida - 29 juli 2014 16:59

Den senaste tiden har jag läst ganska mycket om de nya tränse från PS of Sweden. Tränsen är utrustade med ett väldigt brett, svängt och paddat nackstycke och utan käkrem i orginalutförande. Dessa träns har börjat röna intresse bland tävlingsryttare, det är både hopp- och dressyrryttare som nu synts med dem.


Varför ska man då välja ett träns från PS? Anledningen ska vara att det i hästens ansikte löper nerver, och när dessa irriteras någonstans känner hästen obehag. Det har under många års tid uppmärksammats hästar som rystar på huvudet, drabbas av ticks och blir svåra att rida. Nosnät har uppfunnits och diverse saker som ska lindra huvudskakningarna. Med ett träns utformat som de från PS, kan dessa obehag minskas.


Detta leder mig dock osökt till den verkliga orsaken till huvudskakningarna. Att hästen irriteras av tränset ja, men varför? Folk har i årtusenden haft träns på sina hästar och det har inte funnits stora behov av något specialpaddat nackstycke för det. Anledningen tror jag ligger i att fler och fler ryttare rider med mer och mer stöd i händerna, lättheten har försvunnit. Med en kandarstång blir hävstångseffekten på nacken stor, och på sistone har det också varit mode i att göra tränsen nättare, smalare och elegantare. Allt detta bidrar förstås till ett ökat obehag för hästen.


Jag har ett gammalt kandar, inköpt på auktion. Den nackremmen är 3,3 cm bred, jämfört med ett annat träns av modernare slag där nackremmen är 2 cm bred.

Gammalt kandarträns:

 


Förr i tiden vill jag säga att man inte red med lika hårt åtdragna nosgrimmor. Nu är pullbackknäppning standard på de flesta kandarträns, med breda nosgrimmor, så man kan ta i för kung och fosterland för att få hästen att knipa igen munnen. Ju hårdare nosgrimman spänns, ju mer trycker den också på nacken. Man hade inte lika mycket tryck i hästens mun från hävstångsbett och nackremmen var hårdare. Ju hårdare man håller i stången, ju mer trycker den på nacken. Dessutom blir det så klart tryck överallt där remmar ligger tight intill på hästens huvud.


När jag tränsar en häst med tränsbett försöker jag spänna sidostyckena så löst att det blir ett slack i dem, de bara hjälper till så hästen inte tappar bettet om den öppnar munnen. Hästen får själv lyfta bettet till den position i munnen där den trivs bäst med bettet.

Titan har hingstbetar, så på honom kan jag tyvärr inte släppa ner betten så långt alla gånger, för då ligger de an mot hingstbetarna, vilket inte är särskilt bekvämt. Detta gäller särskilt när jag väljer att rida med kandar. Rider jag på tränsbett däremot, brukar nog oftast bettet hänga lite grand på honom.


Titan har hittills inte visat några bekymmer med träns/kandar, däremot är Perla känsligare. Hon brukar ofta få gå med ett hackamore, och det så löst spänt att hon med lätthet kan äta gräs. Jag vet att hon kan rysta på huvudet en del, så för hennes del har jag faktiskt funderat på om ett svängt, paddat nackstycke kan göra skillnad. Hon kan vara mycket mer känslig bakom öronen än vad Titan är, för visst är det individuellt. Liksom en del hästar som hela tiden vill klia sig i ansiktet så fort de fått på sig ett träns, eller kapson etc.


Visst kan nackstyckena från PS vara bra och göra skillnad för många hästar, men vi ska inte glömma bort ryttarens hand och val av bett. Det är viktigare, tycker jag.


#ridkonst #psofsweden

Av Frida - 15 juli 2014 12:34

Imorse stod temperaturen på ungefär 16 grader när Erik och jag åt frukost. Fint, tänkte jag, då finns det en chans att kunna träna Titan. Varma, sköna sommardagar i all ära, men Titan blir väldigt trött i värmen.

När jag kommit ut har värmen redan börjat stiga och när jag borstar Titan börjar jag redan svettas. Jag inser att det nog mestadels skulle bli ett pass i skritt idag. Jag funderade på väg till ridbanan vad jag skulle göra, och fick en idé när jag såg Parellibollen på ridbanan. Titan är skeptisk till naturen och den där bollen har han upplevt som skrämmande förr och inte velat gå nära. Igår fick Titan stifta närmare kontakt med bollen på ridbanan och jag förstärkte med "Braaa!" varje gång han närmade sig och vartefter nosade och till sist puttade iväg bollen, då avslutade vi. :-) Idag tänkte jag att jag skulle be honom om samma sak uppsuttet.

Det läskiga med bollen är att den rör sig när det blåser, den ligger inte snällt still på banan. Just detta att den flyttar på sig bidrar nog till Titans skepsis gentemot den. Nåväl, jag promenerade fram till bollen med Titan, han fick stanna en bit ifrån först och sedan närma sig när han kändes mogen för det. Jag gjorde samma sak som igår, han fick beröm och uppmuntran när han var på väg och även godis för att förstärka extra. Efter några minuter hade han puttat iväg den även denna dag. :-)

När jag sedan suttit upp och skulle skritta fram Titan så ville han självmant gärna gå till bollen, för att kunna utföra något där han själv kunde bestämma hur mycket han tordes göra och det inte handlade om fysisk styrka. När han närmade sig bollen uppmuntrade jag, men lade till en början ingen "press" på honom, dvs inga skänklar. När han kändes bekväm och självmant gick fram och nuddade bollen så kände jag att jag nog kunde lägga an skänklarna för att uppmana honom att gå framåt. Detta blev snäppet jobbigare, men inom några minuter nuddade han bollen och puttade den framåt med sina ben. Mycket beröm och förstärkning med godis! :-)

Sedan bad jag Titan om att fortsätta skritta på ridbanan, men nu var han lite mer nyfiken än rädd för bollen. :-)

Passet idag kändes Titan mjuk men lite trött. Jag borde träna honom tidigt, tidigt på morgonen, men då är jag så trött. Kanske kan jag göra det imorgon? Jag får se om jag orkar upp vid 5...

Ställningen till vänster var svår att få till idag, vilket den har varit förr också. Han blir lite stel i nacken och har svårt att få fram vänster höft. Med stång och bridong kan jag inte riktigt rätta till hans huvud när han lägger det på sned, jag ska nog prova att rida med bettet med parerstänger nästa pass. Tar jag i tränsbettet förstärks nästan snedheten, tar jag i stången kommer käken visserligen på rätt plats men då vill han gärna dyka nedåt på den, åtminstone i nuläget. Jag försökte sitta ned och fram på vänster sittben och skänkel och lätta på höger och lägga den tillbaka för att få in rumpan. Det är ofantligt svårt på en bred häst. Nåja, jag får ge mig in på det mer nästa gång.

Jag red på volt i höger och vänster varv, försökte verkligen rida en noggrann volt som var helt rund. Det blir att parera ofta och lite, innan felet är uppenbart.
Jag red också längs fyrkantspåret och lät Titan vara lite rakare, endast lätt ställd där men bibehålla samma form, takt och tempo.

Skrittpiruetterna i vänster varv är svårare för att ställningen inte går igenom helt där. I höger varv blir de svåra för att han dyker ner på höger bog, svåra pga olika saker.

Samlingen idag var jobbig för det fanns liksom ingen energi att hämta, och då blir det i princip omöjligt. Jag ska ju försöka hålla passen korta på Titan men det är svårt när det tar så lång tid att nå fram till gränsen för hans kapacitet. Vill jag få honom bättre måste vi nämligen jobba på hans gränser, inte det han har lätt för...

Summa summarum tycker jag att Titan gjorde så gott han kunde idag. Han jobbar på sin bollskräck och har på så vis en mental uppgift framför sig och han jobbar även på styrkan i sin kropp. :-)

#ridkonst

Av Frida - 12 juli 2014 13:50

Jag har funderat över det här med att lära hästen nya saker. I all hantering av hästen lär vi den saker, medvetet eller omedvetet. Vi låter hästen göra på ett eller annat sätt, och den lär sig av det.


När Erik började träna med Umerio visste vi inte vad Umerio kunde sedan innan, utan det är något vi får komma underfund med vartefter. I skrivande stund longerar Erik Umerio, samt rider på honom med mig som longör. Longeringen förstod Umerio omgående vad den gick ut på, att hålla sig på en rund cirkel kring människan. Skritt och trav var inga problem, men när han skulle fatta galopp höjdes svårigheten ett snäpp. Att gå upp i hastighet från skritt till trav är ganska logiskt eftersom hästen inte kan skritta särskilt snabbt, men istället för galopp blir det lätt hänt snabb trav, och hur gör man för att stävja detta? Hur får man hästen att galoppera istället för att trava snabbt? I Eriks fall var lösningen att ha Umerio på lite kortare lina, i friskt travtempo. För att be Umerio att fatta galopp längde Erik ut linan, sade “Gaaalopp!” och riktade pisken ungefär mot Umerios mage. Det gäller att samtidigt höja sin egen energinivå som man gör när man t ex står i startgroparna och ska springa 60m sprinterlopp. Känn att pulsen höjs! När Umerio fattade galopp berömde Erik med ett starkt BRAAA! Sedan fick Umerio komma in i volten och få en godis som förstärkning och för att han inte skulle börja dra utåt i volten och känna sig jagad.


Efter några upprepningar förstod Umerio att det var galopp Erik ville ha, men nu var problemet att behålla galoppen, och att inte tempot blev för segt, redo att bryta av. Hm... Så, hur går man vidare?


När man lär hästen något ska man ha det slutgiltiga målet i sikte, man får därför också snabbt höja kraven på vad hästen ska utföra, för att den ska närma sig slutmålet. När hästen har börjat förstå att den ska galoppera på kommandot “Gaaalopp!” så gäller det att snabbt övergå till att uppmuntra den till att behålla galoppen, i det tempo man har tänkt sig. Be om ett halvvarv först bara om man känner att det är svårt att behålla galoppen, och utöka successivt. Om hästen gillar att galoppera, ja då är det bara att be den fortsätta, eller inte be den att bryta av, så att säga.   


Om man gör misstaget att förstärka lika kraftigt varje gång hästen just har fattat galopp, så kommer hästen ta några galoppsprång och sedan bryta av och vända sig mot människan för att få godis. Det börjar kännas som om handbromsen ligger i. Hästen börjar föregå sin människa, och den tror också att det är några få språng som vi förväntar oss av den. Vad annat skulle den tro, när vi inte har indikerat något annat?


Så, alltid när man tränar en häst, bör man veta vart man siktar, men berömma och uppmuntra hästen när den är på rätt väg, annars blir det lätt så att den bara lär sig halvvägs och att man kör fast utan att komma vidare. Så snart man märker att hästen börjar förstå vad det går ut på, går man vidare. Se till att hästen lär sig hjälperna, inte övningen - detta kan inte upprepas många gånger nog. Tappar hästen tråden får man försöka på nytt igen och vara noga med att förstärka när hästen är på väg åt rätt håll. Om hästen förstår hjälperna, är det mycket lättare att undvika att den lär sig förutbestämda mönster och övningar, och man kan istället be om lite mer av en sak, lite mindre av en annan, för att få olika övningar. Det blir finjustering med hjälp av olika instrument, kan man säga. Hästen lyssnar på hjälperna och lär sig inte “favoritövningar”.   


Nu kan Erik uppsuttet få Umerio att skritta, göra halt, och skritta igen. Umerio börjar kunna vända genom volten för Eriks hjälper och börjar också kunna ta travfattningarna för Eriks hjälper. Erik ger först sin hjälp, jag hjälper därefter strax till med hjälpen från marken. Det tar inte så lång tid förrän Umerio förstår att svara på Eriks hjälper, istället för att invänta mina. Så snart vi kan ska vi komma till att Erik kan rida självständigt på Umerio, och fortsätta utbildningen uppsuttet. 



#ridkonst

Av Frida - 11 juli 2014 15:21

Imorse gick Erik och jag upp tidigt. Erik hade egentligen hela dagen inbokad med jobb men pga att han slog i ryggen igår var han tvungen att bli hemma och vila upp sig. Han kved sig igenom hela natten, men klev ändå upp tidigt för att jobba. Dock insåg han snart att han var tvungen att ställa igenom dagens jobb, och när vi ändå var uppe tidigt passade jag på att ta ut Distinguido på morgonen, innan värmen slagit till med full kraft.

Egentligen gör jag inget annorlunda från dag till dag, utan jag bygger på övningarna allteftersom Disto känns mogen för det. Jag började idag med att först borsta honom och kratsa hovarna. Det är fantastiskt hur villigt han lyfter upp och håller sina hovar upplyfta när man ska kratsa eller verka dem. Definitivt inga tunga ben där inte. Att borsta Disto är inga problem, däremot är han skeptisk mot nya saker, nya borstar eller vad det kan vara för något. Efter träningspasset skulle jag ha på lite Fyra Ess salva i skapet på honom mot insekter, och han blev förskräckt över att se burken och gissa sig till mina hemska intentioner med den, så det tog några sekunder innan han lugnade sig och andades ut. Sedan gick det bra att smörja. 


Jag ledde sedan Disto till ridbanan i grimma och grimskaft. Klappade och strök honom över hela kroppen och lät grimskaftet hänga med. Sedan strök jag och klappade med sticken och svingade snöret runt och över honom. Han är inte något vidare bekymrad över det, snarare gäller det att se till att han verkligen är uppmärksam på vad jag gör och tänker, men han känns relativt avslappnad. Vi ska ta fler föremål att träna med framöver, så att han är lugn och trygg med olika saker, som kan verka skrämmande för en häst. Repet och sticken känns det som att han är okej med nu, så jag får hitta på annat nu. 

Sedan sände jag ut honom på en volt, där han fick gäspa, skritta och trava runt lugnt, på hängande grimskaft. Han fick byta om volt, komma till mig och backa undan från mig. Allt lugnt och sansat och utan brådska. 


Det kändes som om det inte var några problem, det verkade vara en riktigt bra dag, så efter en liten stund tyckte jag att det inte var någon större mening att nöta mer, så Erik fick komma och hålla Disto medan jag klev upp på en pall bredvid och strök och hängde mot Disto, klappade på honom överallt där jag kom åt. Det ska jag säga, det är ingen lång rygg han har, det är inte många centimetrars sittyta på honom!

Hur som haver var Disto lugn även här. Erik pratade med honom och även jag bad Disto om att vända sig mot mig, så att han såg mig på hans rygg, men han verkade inte bekymrad. Disto fick inte lika mycket godis som igår. Det finns en negativ effekt med godis och beröm och det är det att det verkar trigga fram könsbeteende hos hästarna, åtminstone tycker jag det verkar så. Titan hänger ut snoppen och spänner till den när jag klappar och berömmer mycket och ger godis. Disto har också börjat hänga ut snoppen, och jag vet inte om det är rätt eller fel, men jag ber honom ta in den då. Jag säger till honom att ta in den och pekar på snoppen och duttar med sticken mot den, om han inte tar in den. Han blir inte helt nöjd, men han tar in snoppen i alla fall. Jag tror det inte gör så mycket om snoppen avslappnat hänger ut och dinglar, men däremot när de spänner till den kan det vara fara och färde på gång tror jag. Både Rebecca och David Lichman menar på att man bör be hästen ta in snoppen när man jobbar med den. Jag har ju inte sett några extrema negativa konsekvenser av detta hos hingstar eller valacker, än så länge ska sägas, men jag förmodar att de som kan mer och är mer erfarna nog vet mer än jag. Lite får man gå på sin egen känsla också, det beror på vilken sinnesstämning man vill ha fram hos sin häst.


Disto lyssnade i vart fall och drog in snoppen, sedan fortsatte jag att hänga på honom från båda sidor. Efter några minuters hängande stillastående, bad Erik Disto att kliva några steg framåt. Vingligt både för mig och Disto, men jag höll mig kvar på ryggen någotsånär balanserad och efter några steg framåt och halt, gled jag av. Inga konstigheter.    Jag tror att det snart går att sitta upp på Disto, det blir ju som sagt mindre vingligt än detta hängande, men lite mer hängande ska vi klara av innan jag sitter upp helt. Longeringen känns det som att den flyter på bra. Jag kommer nog att bara se till att befästa skritten, traven och halt på volt innan jag börjar rida. Kanske möjligen också galoppen, det beror på hur lätt Disto har för att ta galopp utan att det blir för mycket spring i traven. Umerio har lätt för att fatta galopp, men han är inte så stor i steget som Disto är, och jag skulle säga att Distos trav kan bli mer extrem än vad Umerios kan.


Det jag känner när jag är med Distinguido är att han känns så ren och oförstörd, så oskyldig och ärlig.    Han har lätt för att bli förskräckt och rädd, men han försöker sansa sig snart. Jag blir glad och lugn av att arbeta med honom.  Han är skeptisk mot okända människor och försiktig av sig, och jobbar man inte med honom på en tid så blir han mer rädd av sig. Bara den grejen att få på sig en grimma köper han inte alltid, om man själv inte har en lugn puls. Han känner av och reagerar på om människan är det minsta osäker, upprörd eller inte har känslorna i balans.


När jag ber Disto att komma till mig brukar jag sätta mig ner, inte alla gånger, men ofta, och han får stå stilla med sänkt huvud och vara här och nu. Här är en bild i slutet av passet idag.   


#ridkonst

Presentation


Välkommen till min blogg, som tillhör min hemsida www.akademiskridkonst.se. Här skriver jag mest om Akademisk Ridkonst och hästträning.

Fråga mig

12 besvarade frågor

Följ bloggen

Följ Kentaur.nu med Blogkeen
Följ Kentaur.nu med Bloglovin'

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2014
>>>

Länkar

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se